Mitt första inredningsuppdrag

När jag var ute på en promenad häromdagen så gick jag förbi huset där jag gjorde mitt första officiella inredningsuppdrag för sex år sedan. Jag hade nyligen avslutat en inredningsutbildning och blivit "diplomerad inredare". Jag drömde under utbildningen om att få styla bostäder inför försäljning och tyckte att det verkade så kul!

Så detta första uppdrag var just en styling inför en försäljning av en lägenhet som låg i en villa här i Stocksund, via Skandiamäklarna. Visserligen hade jag inrett i hela mitt liv innan – från kojor i barndomen via olika egna rum i alla hus jag växt upp i – i Sverige och i Afrika – och alla hem i vuxen ålder, samt hjälpt släkt, vänner och bekanta med olika "inredningsuppdrag". Men nu var det första gången jag skulle ta betalt för det jag skulle utföra, och jag var såå nervös.

Jag åkte och träffade kvinnan som skulle sälja och jag undrade under hela mötet om jag var på Candid Camera – om det var någon som drev med mig... Kvinnan var så bitter och otrevlig och jag blev under mötets gång ännu mer osäker. Men mest av allt var jag så perplex över hur det såg ut i lägenheten. Det var det som gjorde att jag trodde att jag var med i Blåsningen, för jag hade aldrig sett något rörigare hem. Alltså, jag överdriver inte, det var galet stökigt (jag har i och för sig varit i några fler liknande hem efter det inför försäljningar!). Jag kände en viss maktlöshet när jag lämnade mötet, men skam den som ger sig, tänkte jag. Och jag lyckades med mycket slit och kreativitet styla lägenheten med de förutsättningar som fanns och säljaren sålde till ett pris över förväntan så jag var supernöjd. 

Jag gjorde ett antal stylingar inför försäljningar efter det och tyckte att det var kul, men kände efter ett tag att det var väldigt mycket "flyttgubbe-jobb" och beslöt mig efter en tid för att enbart göra "permanenta" inredningsuppdrag, dvs. att förändra hemma hos kunder i deras permanenta hem så att de får det så bra de bara kan i sina befintliga hem där de bor, oavsett om de nyligen flyttat dit eller bara vill göra om efter att de insett att de inte mäktar med att göra detta själva. Det är så givande att ha en kontinuerlig dialog med mina kunder under projektens gång och verkligen hitta deras stil och vad de gillar. Det är det som gör mitt jobb så enormt roligt! Sen kan det bli lite fel och jobbigt ibland också såklart. Jag har lärt mig att tolka vissa varningsklockor när jag träffar nya kunder. Och den största varningsklockan är, om det är ett par, att de inte alls är överens om vad de tycker och vad de vill. Så nu har jag lärt mig att tacka nej till sådana uppdrag. Tänk vad man lär sig utvecklas i det man gör – hela tiden! 

Här är min mailkonversation med mäklaren – hur jag försökte "linda in" hur jag kände efter mötet med kunden😊, och bilder från det där första uppdraget, som var så märkligt ... ​